Saltgruva Wieliczka
Saltgruva Wieliczka
Gruvan har en lång tradition av turism: denna berömda andningsplats har under århundradena besökts av bland andra Nicolaus Copernicus, Johann Wolfgang von Goethe, Ignacy Paderewski, Robert Baden-Powell, Karol Wojtyła (senare Johannes Paulus II).
Under Andra världskriget, användes saltgruvan av den tyska ockupationsmakten till förvaring och produktion av krigsmateriel.
1978 blev Saltgruvan i Wieliczka ett av de första tolv världsarven på UNESCO:s nyinstiftade världsarvslista.
Gruvan har ca 800.000 besökare per år. Den har varit i drift sedan 1200-talet och är en av världens äldsta saltgruvor i kontinuerlig drift.
Saltgruvan i Wieliczka som ligger ca 35 km ostlig om Krakow är den enda i världen som har varit i drift enda sedan medelåldern på 1300-talet fram tills nu och är därmed över 700 år gammal. Gruvan med sinna originella gångar, kamrar, saltsjöar m.m. är upp till 327 meter djup och har nio nivåer. Alla gångar som liknar ett labyrint har en sammanlagt längd av ca 300 km. Det var även motiveringen till varför man tog med saltgruvan på UNESCOs världsarvslista 1978.
Ner i mörkret
Som turist kan man besöka tre av dessa tio nivåer vilket tar en mer än 130 meter under jorden. För att kunna ta sig genom labyrintet måste man ansluta sig en grupp som leds av en guide genom en 3 km lång runda. För att ta sig ner till första nivån som ligger 64 meter under jorden måste man ta en brant trätrappa som består av 378 trappsteg. Trappan som går moturs rakt neråt känns aldrig att ta slut och man blir snabbt yr. När man äntligen är nere möts man av ett kusligt svagt belyst rum med tjocka träbjälkar på väggarna som verkar ha funktionen att hålla taket och det som finns över vilket är 64 meter med bara sten. Bara den tanken gör det ännu mera kusligt och spänande. Med andra ord inget för personer som är rädda för trånga utrymen. Vidare går man genom en liten smal gång vilken är lågt i tak och som gör att man också vill ha en liknande hjälm som guiden har på sig - bara ifall att.
Unikt med denna saltgruva är alla underjordiska floder, saltskulpturer, träbroar, kammare, salar, kappel, altare m.m. På ca 130 meters djup finns det till och med en liten stad med restaurang, post, bio, museum, souvenirshops, sanatorium och sport- och teaterhall. Saltgruvan har årligen över en miljon besökare från alla länder. Saltgruvan är därför en av dom kändaste saltgruvor i hela världen och mycket viktigt för Polen.
Gruvans historia räcker ända tillbaks till början av 1000-talet. Dom äldsta dokument som man har hittat är från 1044 och är ett privileg från Kasimir I. där han benämnde dagens Wieliczka med “magnum sal alias Wieliczka“. Med namnet Wieliczka associeras en stor grop eller gruva. Ur ett annat klosterdocument från 1105 kan man tydda att det redan runt åren 995-1025 fanns perfektionerad och storskalig saltbrytning och att Wieliczka var centrum för det.
Sedan “urminestider“ har salt fungerat som ekonomisk bas för staten. I forntiden på polsk mark gällde salt som betalningsmedel och ersatte metallmynt. Polska härskare upptäckte snabbt värdet av det vita guldet och satte därför monopol på saltbrytning. Salt var en eftertraktad råvara. Man behövde mängder med salt till t.ex. konservering av kött, fisk och smör, för att garva djurhud och för framställning av krut.
Att bedriva gruvdrift var kostnadskrävande och man behövde kunnig arbetskraft. Kungen anlitade privata handelmän som skulle söka efter salt och som själva stog för finanseringen av gruvdriften och risken. Så fort dom hittade en större ansamling av salt i en gruva som var värd och kunde brytas övergick äganderätten av gruvan över till kungen. Handelsmannen som upptäkt saltet fick dock ta del av några procent av vinsten, han betalades tillbaka det som han hade investerad i gruvan, fick bryta en viss mängd salt och kunde bli gruvans förvaltare en så kallad chefingenjör.
Ta en virual promenad i saltgruvan här >>
